attackbebis

Jag har en förfärlig, häpnadsväckande och underbar känsla inom mig. Jag känner mig belåten. Jag känner mog nöjd. Jag känner mig lycklig. Anledningen till denna känsla är att jag just idag, av alla dagar, har lärt mig att dansa jenka! Jag kan knappt beskriva detta ögonblick av total eufori, men som du märker så gör jag mitt bästa. Jag är helt enkelt lyrisk, glad och (som sagt) nöjd. På tal om nöjd förresten. Det är ett ord som jag nog aldrig kommer få nog av. När jag tänker efter riktigt noga så kommer jag faktiskt fram till att det aldrig kan sägas för många gånger. Det kan heller aldrig användas i fel sammanhang, eftersom det är ett adjektiv som passar in exakt överallt. Och det är inte heller bara ett adjektiv Lars, utan en känsla! En sinnesstämning! Ett levnadssätt! Ett fint sätt att uttrycka sin värdighet på! Fler människor borde leva i nöjdhetens tecken, det är vad jag vill säga till dig, du belåtne läsare.

Men oj, som jag låter känslorna driva iväg med mig. Det här är inte likt mig. Jag borde kanske lära mig mer av Hjalmar och Indigo. De är faktiskt, tro det eller ej, huvudpersonerna i detta inlägg. Då förstår du kanske hur mycket dessa två individer betyder för mig, när jag till och med låter någon annan få ta plats och synas. Jenka, ja! Det var det jag hade tänkt tala om idag. Anledningen till att Hjalmar och Indigo har stigit i aktning hos mig är för att de är helt underbara! De har visat mig min nya väg i livet! Med andra ord: De har lärt mig att dansa jenka. Detta gjorde de helt frivilligt. Jag bad dem göra det, rätt och slätt. Jag nämnde innan att de var några dansanta figurer, men ingenting har fått mig att känna mig mer harmonisk än det här. Tacka och prisa skogsägarna i norra Småland! Jag känner mig nöjd.