attackbebis

Tjosan Larsa! Dagen har varit föga givande, men ack så händelserik. Efter en näringsriktig och mättande frukost (spättekaka och chokladmousse följt av den allt för underskattade skogaholmslimpan) gav jag mig ut på nya utmanande äventyr. Då gårdgens räd visade sig vara en besvilkelse av rang, satsade jag idag på att söka mig utanför mitt bostadsområde, närmare bestämt till "ICA nära". Kan någon berätta för mig hur ni andra människor tänker? Hur kan man namnge ett ting till något så vilseledande? För det kan jag berätta för dig, Lars, att "ICA nära" verkligen inte är nära. Det är inte ens i närheten av att vara nära. Det tog mig åtsklilliga minuter att ta mig till platsen i fråga, och när jag väl kom fram insåg jag att jag var längre hemifrån än jag varit på cirka tre månader (då jag sist fick slut på pistagenötter). Nåväl, man ska inte gråta över spilld mjölk, tänkte jag och bestämde mig för att slutföra mitt uppdrag. Jag gick alltså in genom de festliga dörrarna (de var självöppnande!) och plockade på mig allt jag kunde hitta. Jag blev inte besviken, där fanns allt jag någonsin hade kunnat önska mig! Cirkus 49 minuter senare traskade jag med mina fynd mot de alltid så upplyftande dörrarna medan jag i sinnet redan befann mig hemma under min filt, när jag plötsligt hörde några ilskna utrop bakom mig. Jag uppfattade inte riktigt orden, men det lät ruskigt likt något jag även hörde för tre månader sedan. Det kan ha varit något i stil med "Vandal", "Tjuv" eller möjligtvis "Kom aldrig mer hit". Jag förstod att folk var på väg mot mig och skyndade mig därför ut ur lokalen kvickare än snabbt. Skrämd och uppjagad hamnade jag dessutom på sidospår på hemvägen. Denna strapatsfyllda dag är nu tack och lov till sin ände, och jag får äntligen titta på Unga Mödrar (kanal 5 play är ett av de trettiosju underverken).

Dagens läte: En apa som liknar dig - Olle Ljungström